Vår historia

Mycket av dagens stöd till personer med synnedsättning började som ideell verksamhet i vår egen organisation. Det här är en kort sammanfattning av hundra års kamp för makt över det egna livet.

1913 bildas Kamratklubben Enigheten, som från början är en diskussionsklubb för blinda hantverkare på Majorsgatan. Klubben har från början 29 medlemmar. För att bli medlem måste man vara blind eller synsvag, hantverkare och inte äldre än 60 år vid inträdet. Tre frågor är viktiga redan från början: utbildning, arbete och bostäder.

1917 blir en vändpunkt i förbundets historia. Dittills hade verksamheten varit blygsam, nu görs mer offensiva satsningar. Klubben tar ett banklån på 7100 kronor för att starta en semesterfond. Tanken är att alla medlemmar ska få semesterbidrag från fonden, som finansieras med lotterier. I oktober byter klubben namn till Stockholms blindförbund.

1925 startar Stockholms blindförbund tidningen, Phosphoros, som kommer ut en gång i kvartalet. Förbundet börjar driva frågor som hyresbidrag åt blinda och fria resor på spårvägarna.

1928 väljs Emma Danielsson som första kvinna in i styrelsen. Hon avancerar året efter till vice sekreterare.

1929 startas en verkstad för vävning av skurdukar. Arbetarna är blinda kvinnor.

1936 byter föreningen namn till Stockholms Blindförening och blir en lokalavdelning av De Blindas Förening, som är den nationella föreningen för personer med synnedsättning. Stockholms Blindföreningen tar över ansvaret för understödsverksamhet och industridrift. Man övertar också en butik på Majorsgatan.

1943 skickar föreningen pengar till norska och finska blinda som drabbats av kriget.

1945 övertar föreningen De blindas mattillverkning.

1946 bildades Stiftelsen för bostäder åt blinda och Stockholms stad stödjer stiftelsen med bidrag. Stockholms blindförbund samlar in skor som skickas till synskadade i Holland, som fått lida under den tyska ockupationen.

1948 ordnas den första kursen i barnavård för blinda kvinnor.

1950 läggs mattillverkningen ner efter att i många år ha gått i förlust.

1951 flyttar föreningen kontor, lokaler och verksamheter till de nybyggda fastigheterna på Gotlandsgatan.

1953 hålls för första gången ett informationsmöte för ögonläkare, sjuksköterskor och kuratorer. Dessutom anordnas ett möte för nysynskadade och ett annat om den amerikanska käpptekniken. Man tar även fram en skrift med namnet “Vart ska jag vända mig?”.

1954 anordnas en hjälpmedelsutställning och det beslutas att blinda får åka gratis på spårvagnar och bussar i staden.

1955 är det år då talboken slår igenom i Sverige. Styrelsen rapporterar till årsmötet att cirka 50 personer skaffat sig bandspelare för att kunna läsa på det viset. Skurdukstillverkningen läggs ner, på grund av dålig efterfrågan.

1956 inleds ett test av hur olika former av industriella arbeten fungerar för blinda. Detta finansieras av Stockholms stad. Föreningen beslutar att man ska försöka föra över de arbetsvårdande insatserna till samhället. Föreningen ska istället ägna sig åt mötesverksamhet och intressepolitik.

1958 byggs konsulentverksamheten ut med hjälp av Stadsmissionen, som finansierar en kvinnlig konsulent på halvtid för de äldre. Föreningen bildar lokalkommittén Idrott för handikappade och åldringar.

1959 inkorporeras konferens och rekreationsanläggningen Almåsa i verksamheten.

1960 blir organisationen medlem i ABF Stockholm. Föreningen ordnar 35 kurser med sammanlagt 300 deltagare.

1961 ordnar föreningen veckoslutskurser för blinda och deras anhöriga. Man hjälper även till vid inköp av egna hem och vid startandet av verkstäder. Butiken på Majorsgatan läggs ner, och istället öppnar man De blindas försäljningsbolag, en affär på Götgatan.

1962 genomför föreningen förbättringar i det hem för blinda män som heter Lamms blindhem och ligger på Hornsgatan. Dessutom skapar man speciella bostäder för äldre blinda i Stureby gammelby, och påbörjar arbetet med bostäder för synskadade i yrkesverksam ålder på Lingvägen i Hökarängen. På Gotlandsgatan inrättas en centralradio där man kan höra uppläsningar ur tidningar.

1963 var föreningens ambition att definitivt övergå från industri till social- och kulturell service. Föreningens nya mål är att tillvarata synskadades intressen. Viktiga områden för föreningen att bevaka är bostäder, arbetsvården samt studie- och rekreationsverksamheter.

1964, på Gotland hade man bildat en egen förening i början av 40-talet. Men denna blev inte tillräckligt stark och därför kom man överens med Stockholms Blindförening om en sammanslagning.

1971, Stockholmsföreningen har blivit ett länsförbund. Inom länsförbundet bildas nu tio kretskommittéer. Föreningen startar en tidning vid namn Synpunkten, föregångaren till den tidning du läser nu. Dessutom fanns taltidningen Örjansbandet, en föregångare till distriktets nuvarande taltidning Läns- och Riksnytt. Korgmakeriet upphör detta år.

1972 skapas landstingets handikappråd. Liknande råd bildas även i kommunerna.

1974 kräver förbundet att en syncentral ska inrättas och planerar för att taltidningar under följande år ska börja komma ut på kassetter, istället för på rullband.

1977 Synskadades riksförbund blir en treplansorganisation. Det bildas tio lokalföreningar i länet och Länsförbundets kansli har nu 23 anställda. Läns- och Riksnytt kommer ut som bilaga till de kommunala taltidningarna.

1984 genomför Länsförbundet en egen arbetsmarknadsundersökning. Den visar att 45 procent av personer i länet i yrkesverksam ålder och med en synskada har ett arbete.

1985 Dagstidningar på Gotland börjar ges ut på kassett. Ett samarbete inleds med vår systerorganisation i Zambia.

1986 finns 17 lokalföreningar inom länsförbundets område.

1989, Länsförbundet samarbetar med diabetesförbundet när det gäller krav på ögonbottenfotografering. Arbetet inleds för att ta fram en standard för reliefkartor och Dagens Nyheter börjar komma ut som kassettidning.

1993, Idén om ett Hantverkets hus utvecklas under året till en verksamhet på Södermannagatan 31. Lokalen kallas för Brukarhuset.

1996 arbetade Qvinnsam, länsförbundets kvinnogrupp, fram ett förslag till jämställdhetsplan, som årsmötet antog. SRF Stockholms och Gotlands län blev i och med detta det första länsförbund som antog en plan för sitt jämställdhetsarbete.

1998 inleds sammarbetet mellan SRF i Stockholms och Gotlands län och Synskadades länsförbund i Sarajevo.

1999 avvecklas Stiftelsen Brukarhuset. Länsförbundet avslutar också samarbetsprojektet med Zambia National Federation of the Blind. Som avslutning anordnas ett antal seminarier.