Ledare: 100 år
Den första februari 2013 är det 100 år sedan ursprunget till vårt distrikt bildades. En grupp blinda hantverkare i Stockholm som slöt sig samman i Kamratklubben Enigheten år 1913. Och sedan har vi tillsammans jobbat på i just 100 år.
Under året ska vi på olika sätt uppmärksamma att vi arbetat i vår organisation sedan 1913 för blindsaken. Länge hette våra frågor blindsaken. Nu heter de väl sådant som ”funktionshinderspolitik”?
De begrepp som används om människor med funktionsnedsättningar är milda nu för tiden mot för 100 år sedan. Vi är alltså inte längre abnorma, ofärdiga eller invalider. Inte dövstumma, sinnesslöa eller vanföra. Krymplingar talas det inte heller om nu för tiden.
Orden för synskadade har inte förändrats så radikalt som för andra former av funktionsnedsättningar. Synsvaga, gravt synskadade och uttalat synsvaga har passerat under årens lopp. Och så finns de medicinska termerna med förstås, liksom skumögda, blindstyren och käppbärare.
För 100 år sedan sade man blind. Även om människor med synnedsättningar är en bubblare inom området, så hör man ofta ordet blind användas än i dag och det utan att vara så katastrofalt som en del av de andra tilltalen som står ovan i texten.
I Sverige säger vi synskadade och i det räknar vi in alla som har problem med sin syn. Likadant blir det om vi ska säga människor med synnedsättningar istället. På många håll ute i världen säger man däremot blind och räknar då in alla med allvarliga synproblem i begreppet blind.
Ord och bilder är viktiga
Alla kan med fog fråga sig om det nu är så viktigt vad vi kallar oss själva eller vad andra tycker att just vi ska kallas?
Jag vill starkt hävda att det är utomordentligt viktigt vad man kallar sig själv och hur andra benämner en. Det håller inte att säga att visserligen kallas vi för exempelvis ”mindervärdiga”, fast det menar folk inte egentligen, trots att de säger så. Den synpunkten har jag hört i ett spanskspråkigt land. Där kallades motsvarigheten till Samhall för verkstäder för mindre värda.
När folk använder nedsättande ord om exempelvis oss, så betyder det också automatiskt att de tänker i nedsättande termer och får nedsättande bilder i skallen. Man ska inte underskatta betydelsen av vad ett funktionshinder kallas och vilka bilder det ger upphov till. Ordet blind, som är det vanligaste om man tänker på alla de 100 åren som gått, ger tydligen somliga lite negativa referenser. Blinda Sara; vem var hon förresten? Blindskär, alltså något som man inte märker och kan göra sig illa på. Och så var vi borstbindare allihop. Och vi svor och rökte som borstbindare
Har vi fått det bättre?
Sverige och Stockholm har förändrats oerhört från 1913 till 2013. Från en fattig stad till en väldigt rik sådan. Men relativt sett är jag knappast säker på att synskadade i allmänhet har det så mycket bättre nu än då, alltså i jämförelse med alla andra.
Visst kan vi läsa böcker och tidningar. Vi har fungerande socialförsäkringar nu. Men det är inte fler som har jobb än det var då. Och de synskadade som verkligen hörs, blir tagna på allvar, och syns i samhället är nog inte fler än då.
Två slutsatser
Två slutsatser bör dras. Dels har vi inte varit utsatta för de allra värsta formerna för föraktfullt språkbruk, som andra utsatts för. Dels har inte skillnaden mellan en synskadad i allmänhet och en icke synskadad minskat så mycket på dessa 100 år.
Här visar sig behovet av en stark organisation, som kan vara ett instrument för att förbättra livet för oss. Och just därför får vi knega vidare i 100 år till. Minst.
Kaj Nordquist; ordförande, Synskadades Riksförbund Stockholms och Gotlands län
Namn: Kaj Nordquist
SRF-uppdrag: Ordförande i SRF Stockholms och Gotlands län
Familj: Gift, tre barn
Arbete: Vice ordförande i Överförmyndarnämnden i Stockholm.
Bakgrund: Musiker, historiker och riksdagsledamot (S).