Margareta tar farväl

-Samverkan med politiker tar tid. Vi får inte som vi vill direkt, men det är väldiga vinster när vi får det. Det är sådant som driver mig, som är roligt, säger Margareta Åsén Johansson. Nu går hon i pension efter 18 år som kanslichef i SRF Stockholms och Gotlands län.

Det var Eva Björk, då ordförande i distriktet, som ringde och frågade Margareta Åsén Johansson om hon kunde tänka sig att bli kanslichef.
-Först sa jag nej. Sedan tyckte min familj att jag skulle tänka efter ordentligt och det gjorde jag. Jag hade inte tänkt mig att jobba som chef. Samtidigt var det ett spännande jobb och jag brinner för frågorna.

Under senare år har en ny modell för samverkan mellan handikapprörelsen och landstingets politiker tagit form, en modell Margareta Åsén Johansson tycker fungerar.
-Jag tycker att vi blir lyssnade på. Politiker hör av sig med egna frågor. Vi har dessutom ett bättre, ett bra, samarbete med andra funktionshinderorganisationer.

Margareta Åsén Johansson växte upp i Härnösand och flyttade ner till Stockholm för att läsa statskunskap. Efter ett år i Stockholm fick hon jobb på statistiska centralbyrån. Senare började hon på socialhögskolan, ”det var det jag ville helst”, för att efter examen återvända till sin gamla arbetsplats, nu för att arbeta med personalfrågor.

-Jag såg bättre när jag var yngre. Till studenten läste jag allt själv, även om det tog tid. Jag fick en bandspelare för att läsa romaner, som avkoppling. Även på universitetet läste jag själv, men kompletterade med band, med öppna spolar på en Tandbergbandspelare. Det var svårt att söka i banden och komma till rätt avsnitt, berättar hon.

Margareta Åsén Johansson är gift, har två vuxna söner och tre barnbarn. Hon berättar att hon var en föreningsmänniska redan i realskolan, ville vara med att och påverka. Hon har suttit i distriktets styrelse och varit kongressombud.

Distriktet har nått en rad framgångar under hennes 18 år som kanslichef.
-Synteamet är sammanslaget sedan några år tillbaka. Det känns väldigt bra för synskadade barn- och ungdomar och deras familjer. Att det är en helhet med både psykosocialt stöd, synpedagoger och optiker, säger Margareta Åsén Johansson.

-Sedan har distriktet varit framgångsrikt när det gäller enkelt avhjälpta hinder, skyltar och ledstråk. Allt är inte färdigt på något sätt men det finns en lyhördhet för våra frågor.
- Nu handlar mycket om att hålla i det som uppnåtts, så att det inte blir sämre igen, säger hon.

Roligast med jobbet har varit intressepolitiken och personalen på kansliet. De flesta i den nuvarande personalen har hon själv varit med och rekryterat.
-Det som varit viktigt när jag rekryterat seende är att fråga varför man sökt sig hit. Hur ser man på personer med en synskada? Ska man ta hand om oss? Det är viktigt att man är här på lika villkor även om vissa ser sämre.

Varje år väljs en ny styrelse i distriktet. Nya ledamöter med nya synpunkter väljs in. Det innebär att kanslichefen i praktiken får en ny chef varje år.
-Att hantera styrelsen har hört till det svåraste i jobbet. Det blir ett ensamt jobb, mellan personalen och styrelsen. Det kan vara utsatt, säger Margareta Åsén Johansson.

Hon har funderat mycket på bilden av personer med synskada.
-Det tycker jag är jätteintressant, det här med offer eller hjälte. Om man säger att vi inte kan något och nästa sekund säger att vi ska ha jobb, det går inte ihop för mig. Det sänder så konstiga signaler till folk som ser bra, säger Margareta Åsén Johansson.

-Är det synd om oss eller inte? Det är en viktig fråga. Jag tror att man måste se oss som personer och att synnedsättningen kommer i andra hand. Jag vet inte hur man hittar rätt balans. Det är något vi måste ta itu med själva som personer med synskada, säger hon.

När hon ser tillbaka tror hon att hon kommer att minnas det roliga och intressanta.
-Och det har varit mest roligt, säger Margareta Åsén Johansson.

Hur livet som pensionär ska bli har hon inte riktigt hunnit fundera över än. Helt kommer hon inte att släppa synskadefrågorna.
-Jag är med i Riksförbundets granskningsutskott, så det blir lite SRF framöver i alla fall.
Johan Rosengren