”Jag slåss tills jag dör”

Sven Aivert är blind, sitter i rullstol och har svårt att använda händerna. Ändå har han inte fått rätt till assistans.

-Jag sitter i det här rummet. Utan hjälp av en annan människa kommer jag inte härifrån. Får du ingen assistans när du sitter i rullstol och är blind så kommer du ingenstans. Jag har suttit i husarrest sen 2010 då kommunen drog in min ledsagarservice, säger Sven Aivert när jag träffar honom i enplansradhuset i Upplands Bro, i det enda rum där han kan förflytta sig på egen hand.
-Jag är så svag i händerna att jag inte kan driva rullstolen själv. Det är svårt att ha fötterna i golvet på grund av mina nervskador.
-Jag har stora problem med att hålla i saker och kan knappt lyfta ett mjölkpaket.
Efter tre års kamp har Sven Aivert fått rätt till ledsagning, men bara en bråkdel av de timmar han sökt. Han kämpar fortfarande för att få personlig assistans och har fått nej från både kommunen och Försäkringskassan. Hans överklaganden kommer att prövas i domstol.
-Nu har jag fått 30 timmars ledsagarservice som ska räcka till allt. En timme om dagen ska räcka till att handla, göra läkarbesök, även att klä på sig och klä av sig.
När Sven Aivert deltar i demonstrationer för rätten till assistans så gör han av med alla veckans ledsagartimmar.
-Här hemma har jag hjälp av min fru som får ställa upp 24 timmar om dygnet. Kommunen tvingar de anhöriga att bli assistenter åt oss mot vår och mot deras vilja.

Del i större trend
Sven Aiverts svårigheter att få personlig assistans är en del i en större trend. Möjligheten till stöd enligt LSS, lagen om stöd och service för personer med funktionsnedsättning, urholkas allt mer, berättar Leif Jeppsson, förbundsjurist vid Synskadades Riksförbund.
-Domstolarna har på senare år blivit mycket tuffare när det gäller praxis. Man har dragit åt tumskruvarna väldigt. Även personer med dövblindhet har svårt att få stöd enligt lagen. Det var det självklart att de skulle få för bara några år sedan. Det finns inget stöd för detta i någon lagändring, det är domstolarna själva som stramat upp praxis. 

Vad kan det bero på?
-Det har hela tiden funnits påtryckningar från kommunerna. De tycker inte om den här lagen och har aldrig velat ha den. De vill ha en lag som bygger på det kommunala självstyret, att kommunerna bestämmer själva vilka insatser som ska finnas. Kommunerna är snabba att reagera på nya domar, konstaterar Leif Jeppsson.
-Synskadades riksförbund har drivit kampanj på temat under vintern. Vi måste komma tillbaka till hur det var i början, när LSS var nytt. Då räckte det med att ha en grav synskada för att man skulle ha rätt till stöd enligt LSS, säger Leif Jeppsson.

Fortsätter att kämpa.
Sven Aivert fortsätter att kämpa. Han deltar i marscher och demonstrationer trots att alla ledsagartimmar går åt och skriver på internet, på Facebook och på funktionshinderbloggen.se.
-Mitt sätt att reagera är att fortsätta strida och reta myndighetspersonerna. Jag älskar att reta myndighetspersoner numera.
-Något måste jag ju göra. Mitt liv är att sitta framför datorn eller ligga på sängen. Vad ska göra? Ska jag lägga mig på sängen och grina och tycka att livet är ett helvete eller ska jag ta striden? Det är så många om inte törs ta striden och sticka ut hakan som jag gör för våra rättigheter. Vi har konventioner och lagar som ska följas. Då ska de följas också, punkt slut, säger Sven Aivert.
-Jag hoppas vinna på något sätt. Jag vet inte hur det ska gå till om jag ska vara ärlig. Men får jag inte rätt i högsta förvaltningsdomstolen så går jag vidare till Europadomstolen och FN. Jag kommer att slåss tills jag dör, säger Sven Aivert.
Johan Rosengren