Aprilflickor
Av Sara Shamloo
April 1927
Hon är kär. Det märks på hennes ordval. Han svarade! Han svarade! Hon hade nästan gett upp hoppet. I månader hade hon suttit på vinden och stickat, tänkt på honom och undrat varför breven slutat komma, hon hade undrat varför han inte längre skrev, denne man som lärt sig hennes skrift för att kunna brevväxla med just henne. Det blev nytt år, det blev vinter. Hade hon sagt något dumt? Den unga förälskade kvinnan räknade:
Januari – Inga brev.
Februari – Inga brev.
Mars – Inga brev.
April –
För sista gången gick hon till brevlådan, för utan honom fanns ingen framtid, utan honom spelade inget längre någon roll. Den här dagen var brevlådan inte tom. Hon tog upp posten och höll den mellan sina händer. Länge stod hon så och kände. Hans rullar kändes annorlunda, men kanske misstog hon sig? Ja, det var hans rullar. Han hade verkligen skrivit! Tjugo år gammal har livet precis getts henne tillbaka. En dag ska de gifta sig. Hon skriver det till honom.
April 2007
Vad ska det bli av mig? Jag vet inte men jag vet vad jag inte vill och jag vill inte vara här. Det drar från mina fönster. På morgonen tar det flera minuter innan vattnet blir varmt. Ibland frågar grannarna vem jag är. För ett år sedan tog jag studenten, året dessförinnan pratade Hedda med vår svensklärarinna. Du ger bara Sara bra betyg för att hon är blind, sa Hedda efter att min uppsats lästs upp. Några dagar senare skrev lärarinnan till mig. Hon ville informera mig om Lilla Augustpriset. Mamma frågade om jag skulle skriva. Jag citerade Edith Södergran, svarade att jag siktade på Stora Augustpriset. Började långsamt skissa på Gloria. Jag skriver och bär långa svarta klänningar. Efter det som hände kommer jag ändå aldrig kunna inleda en relation igen. Det enda som betyder något för mig är Gloria. Jag väntar svar från Bonniers. Jag har bara skickat till dem.
Dagen då brevet från Bonniers kommer har jag väntat i tre månader. De tackar för manuset, skriver att de inte vill ge ut Gloria och bifogar en text som en av lektörerna skrivit. Det är en sammanfattning av boken. I den returnerade utskriften har lektören gjort markeringar i marginalen. Jag är välkommen att skicka in fler manus till dem. Lektören vill att jag utvecklar anorexin.
April 1927
Hon dansar. Han dansar. De dansar med varandra. Hela dagen har de tillbringat i varandras sällskap. Det är ingen hemlighet. När han går är det som om hon förlorar en del av sig själv.
Ibland träffas de på kvällen. De dagarna har han i förväg brevledes meddelat vilken dag och tid han kan. Han ber henne öppna fönstret och krypa ut för där väntar han på henne. Om ingen i hennes familj är vaken gör hon det, klättrar ut i trädgården, inte annars. Deras kroppar möts. Det gör ont. Hon vill inte att han gör så igen, inte förrän de är förenade men då får hon inte säga nej. Hon säger: Den förste ska också bli den siste.
April 2008
En sen kväll stämmer jag träff med T. T har flyttat från Sverige, hon säger att landet kväver henne. Hennes hår är inte längre rött som Pippis. Gloria har antagits och ges ut i november. Om dagarna redigerar jag och skriver debutanttext till Svensk Bokhandel. T säger att hon målar för lite. Man blir inte rik på konst. CSN ger oss pengar för att studera, inte för att leva. Jag har läst en termin litteraturvetenskap med genusinriktning, en halv termin etnologi. T menar att konst kommer inifrån och ut, men utbildning kommer utifrån och in. Det är därför vi inte står ut på universitetet, säger hon. Vi vill vara fria, svävande, som obekymrade om Dagens Eko men jag har slutat äta, igen. Jag blir galen av att inte längre kunna se mig själv. Jag fyller tjugoett. Mitt liv pågår fastän det inte känns.
April 1928
Hon får presenter.
April 2009-2012
Sylvia Plaths dagbok får mig att bestämma mig för att inte bli som hon. Jag är tillbaka på etnologiska institutionen. Den här våren har jag lärt känna flera nya människor, särskilt två, M som fotar och som jag pratar om allt med. E har skrivit kontrakt med Norstedts. Vi sitter i Humlegården. Jag vet fortfarande inte vad jag vill, jo: jag vill skriva och behöver ett extrajobb men extrajobb kräver syn. E ska jobba hela sommaren, säger att det kommer lösa sig för mig med. Jag tänker att kanske kan jag sluta skriva, kanske är det lösningen? Då skulle jag kunna utbilda mig till psykolog och sluta oroa mig för ovissheten. Jag säger det HÖGT och vet att jag aldrig kommer genomföra planen för konsten hinner alltid ikapp mig. Ibland vilar den som en förbannelse över mig. E säger: Jag tror inte man behöver välja mellan Livet och Skrivandet. Men jag har tröttnat på att vänta.
Plötsligt går det upp för mig att mamma levde på 1950-talet. Jag hade velat leva då och försöker ställa frågor till mamma och mormor. Varken mamma eller mormor förstår vad som skulle vara bättre då. Jag läser Jack Kerouac. En kväll är jag på en hyllningsfest till Beat-generationen, blir full och ligger så på ett köksgolv långt in på förmiddagen. En man böjer sig ner över mig, han frågar om jag tar in intryck på ett annat sätt. Jag berättar om min C-uppsats om hur tillgången på skönlitteratur i punktskrift utvecklats under 1900-talet. Den är baserad på intervjuer med fem storläsande kvinnor. De sa att de förstått att allt färre unga läser. Det var första gången min oro får gehör. TPB stänger biblioteket. Min uppsats får titeln Makten över ordet.
Och jag ärver pärlbeströdda klänningar mormor aldrig bar och börjar dansar klassisk balett. Jag blir kär, trots allt!
April 1928
Isen ligger kvar på marken. Hon arbetar tills händerna är såriga och skriver till honom. Hon frågar om han har slut på trycksidor för då ska hon skicka efter fler. Han har bett om en reglett men hon har bara en.
Det har börjat pratas om att de umgås nattetid, men när hon dör vet hon att ingen kommer sakna henne för blinda lämnar inget avtryck. Hon kan inte se någon framtid utan syn. Hon önskar synen tillbaka. Hon skriver det till honom.
April 2013
Jag tänker på henne. Jag tänker på honom. Jag undrar vad som hände sedan, så jag ringer Synskadades museum för att fråga om jag får berätta om det jag vet –
Hösten 2010 praktiserade jag på Synskadades museum. En tjock bunt brev hade nyligen kommit till museet. Min uppgift blev att läsa och skriva av breven på datorn. Breven var skrivna på gammal kortskrift på mycket tunt papper. De luktade gott av gammalt ark. Till en början vågade jag knappt röra breven, jag var orolig för att skada dem. Genom museet hade jag förstått att det finns mycket få berättelser i jagform på punktskrift bevarade. Tidigt om mornarna åkte jag till museet, läste, skrev. Minns att jag ofta tänkte på Sapho där i HIDO-rummet på Sandsborgsvägen 52, Sapho som inte kunde stå ut med tanken på att hennes ord skulle överleva henne, med en mening som: ”Gudars like tycks mig den mannen vara”.
Och jag tänker på hennes skrift, min skrift, på att TPB i vintras bytte namn till MTM och slängde alla punktskriftsböcker. De sa att läsarna vill ha det så, de sa att de vet. De frågade inte. I sin tidning Vi punktskriftsläsare skriver de om nöjda läsare. MTM:s generaldirektör heter Roland Esaiasson. Vi lever olika liv. Du behöver inte försöka förstå kurslitteratur som lästs in med talsyntes. Du behöver inte förhålla dig till fyrahundra nya böcker om året. Du behöver inte MTM. När du läser en bok kan du utgå ifrån att den är redigerad. Vi definierar utveckling olika, du och jag Roland. Jag vill stämma träff med dig, sitta mitt emot för att ge ansikte åt oss läsare. Jag vill visa dig min skrift. Jag vill berätta för dig att Punktskriftsbiblioteket under 1900-talet gick från att drivas av ideella krafter till att rymmas i en statlig myndighet. Tillgång till punktskrift blev en rättighet. Det var utveckling. Sedan vill jag fråga dig: Med vilken rätt försämrar MTM min skrift? Hur långt ska det gå innan MTM börjar lyssna på kritik? ? Hur får jag dig att svara?
Jag ska skriva ett brev till dig. Brevet ska jag skriva på min skrift. Jag ska skriva att nu räcker det. Vi är många som fått nog. Vi är många som försökt få dig att lyssna, många har gett upp. Vad tror du det beror på? Det vore mycket oförskämt av dig att inte svara.
Sara Shamloo
Fakta: punktskriftsböcker
MTM, Myndigheten för tillgängliga medier, inför envägslån av alla punkskriftsböcker. Det innebär att böckerna sparas digitalt och trycks upp när någon vill låna dem. Man behöver inte lämna tillbaka boken utan kan lägga den till pappersåtervinningen. Tanken med envägslån är att det inte ska behöva bli kö till populära böcker. Det saknas idag resurser för att digitalisera alla äldre böcker och dessa äldre böcker blir därför svårare att låna.