Kamratstödet värmer

-Det var en stor chock att förlora synen. Det kändes som att jag inte kunde göra någonting. Till slut bestämde jag mig för att jag måste få livet att fungera, säger Aune Konttori Brundin.

-Jag ville inte visa att jag inte klarade mig. Jag städade och bakade och problemen dök upp vartefter. Min man fick hjälpa mig, hade jag levt ensam vet jag inte hur jag hade klarat mig, säger Aune Konttori Brundin.
-Många tror att de är ensamma om den här upplevelsen, säger Karen Fridriksdóttir, som leder det kamratstödsprojektet som SRF Stockholms och Gotlands län nyligen dragit igång.
- Många vill inte berätta att de ser dåligt. De tror att de då lättare behåller sin integritet och sin självständighet. Men det som gör en självständig är just att man vågar berätta för omgivningen, säger Karen Fridriksdóttir.
-Jag kände mig dum i huvudet. En kurator på Sankt Eriks ögonsjukhus fick mig att inse att det inte var hjärnan det var fel på utan ögonen. Det var en viktig kontakt, säger Aune Konttori Brundin. Hon deltar nu i den första av de samtalsgrupper för nysynskadade som arrangeras inom för kamratstödsprojektet. Där finns möjlighet att samtala både med andra som nyligen blivit synskadade och med personer som varit synskadade länge och som vill dela med sig av sina erfarenheter.
Det finns många känslor som behöver hanteras.
-Jag har inte sett mitt ansikte i spegeln på två år. Det är en sak som känns jobbig, säger Aune Konttori Brundin.
-Jag måste alltid fråga hur jag ser ut i håret. Det största stödet är att träffa andra i samma situation. Hur har de gjort?
-Samtalgruppen är väldigt bra och viktig, jag vill inte missa ett enda tillfälle. Jag får bra tips på hur jag kan klara vardagen och får också lära mig ett annat sätt att tänka, säger Aune Konttori Brundin.
-Först måste man i tanken bestämma att det här ska jag klara av. Jag får idéer från de andra i gruppen och blir puffad framåt.
-Viktigaste är den emotionella anpassningen, säger Karen Fridriksdóttir, som själv har en synskada.
-Att inte skämmas för att säga ”Jag är synskadad” är ett första viktigt steg. Därefter måste man lära sig alternativa sätt att klara olika vardagliga situationer, som att baka en kaka eller ta hand om ett barnbarn.
Det tredje steget i anpassningen till ett liv som synskadad är att möta omgivningens låga förväntningar och tacka nej till för mycket hjälp. Det fjärde steget är att fungera i samhället. Det handlar om att vara medveten om sitt kroppsspråk, sitt utseende och beteende mot andra.
-Det är precis de problemen jag mött, säger Aune Konttori Brundin. Ett av de steg hon uppmuntrats att ta genom samtalsgruppen är att våga resa kollektivt.
-Det första steget har varit att våga. Nu har jag börjat träna med min man som ledsagare. Det gäller att inte ha bråttom, att välja en resa och sedan göra den i sin egen takt. Det är ett råd jag fått av andra i gruppen. Att åka helt på egen hand har jag inte vågat än, men det kommer så småningom.
Hon rekommenderar andra som förlorat synen att söka sig till samtalsgrupper.
-Själv hade jag behövt det här stödet tidigare, men då fanns inga grupper och jag var inte heller redo att erkänna att jag var synskadad. Det är tack vare stödet jag får nu som det känns bra.
-Nu ser jag fram emot lite fart på mitt liv som synskadad, säger Aune Konttori Brundin.