Ledare: Konventionen
Denna ledare handlar om det stora verktyget i intressepolitiken. Det stora verktyget nu och under lång tid framåt.
Om man tillhör en minoritet, så behöver man kunna stödja sig på något mer än att bara säga att så vill vi ha det. För en solid majoritet är det annorlunda.
Under årens lopp har vi från handikapprörelsen, numer funktionshindersrörelsen, talat om allas lika värde, lika rätt och lika skyldigheter. Vi måste kunna säga att våra krav inte bara är åsikter i största allmänhet. Utan att våra krav gynnar oss, men också andra stora grupper. Och hoppats att det också är sant.
Kulmen på dessa ansträngningar är givetvis FN-konventionen. Den konvention som visar att rättigheter som de mänskliga också gäller för människor med funktionsnedsättning.
Nåväl, nu finns den där konventionen och den är godkänd i Sverige. Och på många andra håll med förstås. Nu handlar det om att utnyttja de möjligheter som skapats. Och här någonstans brukar det bli komplicerat. För visserligen kan man klaga på att man inte fått sina rättigheter enligt konventionen, men det rör oftast individer. Och då måste också individer vara beredda på att strida för sina rättigheter. Och hos oss är det ganska ovanligt med människor som vill och kan göra det.
Synskadades Riksförbund kan delta och stödja i processerna. Och det kan vi säkert på distriktet med. Problemet är väl mest att folk i våra led inte vill köra det där upplägget. Förklaringen är ofta att vi vant oss vid en annan kultur. I Sverige gäller uppgörelser mellan organisationer. Det är normen för de flesta tyngre samhällsreformerna. Inte att jurister prövar och överprövar politiska åtgärder och beslut. Min poäng med den här texten är den följande. Om vi i SRF på ett effektivt sätt ska använda FN-konventionen, så måste vi lära oss att jobba på ett sådant sätt att det verkligen biter. Inte bara konstatera att det finns en massa tjusiga texter om allehanda rättigheter. Och att klyftan mot verkligheten är så stor att det knappast spelar någon roll. Istället kommer vi tvingas gå till domstol och pröva saker och ting. Och vi måste begripa att även vad som ser helt privat ut har en bäring på allas situation. För så har vi faktiskt knappast tänkt fullt ut tidigare. Vi har hittills bara använt konventionen som mall för diverse program i kommuner och landstinget. Och där anfört någon princip och hänvisat till resten. Det som kanske är det största lyftet är att konventionen gäller över hela världen. Och att därför så går det att få inspiration från nästan var som helst i kampen. Men vi måste nog bli betydligt bättre på att läsa igenom vad som står i texterna och att använda det praktiskt i vårt arbete. Om vi vill att konventionen ska göra den skillnad som vi alla hoppades på.
Kaj Nordquist; Ordförande SRF Stockholms och Gotlands län