När olyckan var framme

För två och ett halvt år sedan föll Bengt Troberg ner på tunnelbanespåret vid skogskyrkogårdens station. Så här berättar han själv i den film som distriktet håller på att spela in:

Det var en sen eftermiddag i januari, det var mörkt och mycket snö i luften. Perrongen var full av människor som jag försökte väja för. Jag tappade kontrollen, förlorade kontakten med det ledstråk jag försökte följa med käppen och kom för långt ut mot kanten. Jag kände hur högerfoten bara försvann.

Efter en bråkdels sekund låg jag på spåret, på rygg. Jag låg på min ryggsäck, som lyckligtvis var fullproppad med saker och tog emot den värsta stöten, men jag kände att jag hade slagit mig rejält.

Jag fick hjälp av en man som hoppade ner, han var nere nästan lika fort som jag, kom vi på efteråt. När vi låg där nere hörde vi det vinande ljudet i rälsen från tåget, som var på väg in. Det var massvis med folk på perrongen som skrek och vinkade till föraren som hann stanna tåget innan det kom in på perrongområdet.

Jag fick hjälp att ta mig upp. Det är högt, perrongkanten går ända upp till hakan, så det är svårt att ta sig upp själv. Mannen som hoppade ner efter mig tog tag i mina ben och andra på perrongen drog i mig. Till slut kom jag upp. Jag var jättechockad och förstod inte riktigt vad som hade hänt. När jag låg nere på spåret gick allt så fort att jag inte hängde med, men jag hann tänka att ska det behöva sluta så här? Jag kände hjälplöshet, att jag inte kunde göra mycket annat än att vänta på att allting skulle ta slut.

Det är nu mer än två år sedan jag föll. Jag är inte rädd men mycket mer försiktig. Är det människor på perrongen går jag aldrig någonsin ut mot kanten. Ofta så står människor på det ledstråk jag försöker följa. När jag föll var det snöigt och svårt att följa ledstråket. Det var försenade tåg, och mycket folk på perrongen. Jag insåg inte hur farlig situationen var. Helst skulle jag vilja ha en skyddande vägg mellan perrongen och spåret, så att ingen behöver falla ner.

Jag åker tåg nästan varje dag, jag har en viss säkerhet men man ska inte vara för säker. Det är en farlig miljö. Jag föll vid min arbetsplats dit jag åker varje dag. Olyckan var framme.
Bengt Troberg