Livet efter kraschen

Fredagen den 22 november 1991 står för alltid inristad i Gösta Lindgrens minne. Den dagen ändrades hans liv hastigt och våldsamt. Nu berättar han om den dramatiska flygkraschen och den mirakulösa räddningen.

Idag är Gösta en oförskämt vital 83-åring. Men vägen tillbaka till livet har inte varit lätt. Utan envishet och en okuvlig vilja hade han inte rest sig ur spillrorna.

Vi har lämnat stora vägen och slingrar oss fram i det böljande lanskapet på Färingsö utanför Stockholm. Några hundra meter på knastrande grusväg, sedan stannar vi till vid ett ganska stort vitt hus med grönt tak.

Efter någon minut dyker han upp i farstun, med sin trogna följeslagare i näven, den vita käppen. Det faktum att han förlorat synen är det enda som tydligt vittnar om olyckan. Han dukar fram kaffe med fikabröd och snart har Gösta fångat all vår uppmärksamhet. Han är en skicklig berättare, men just de här minnena är plågsamma att sätta ord på.

Då, 1991, gav han regelbundet privatlektioner i flygning. Han var en erfaren instruktör och vädret på Skå Edeby flygplats var utmärkt: lätt vind och god sikt.

- Som lärare sitter jag i baksitsen på skolflygplanet, som är tandemstyrt, så att jag också kan påverka de olika rodren. Plötsligt ser jag hur flygeleven faller ihop framför mig, som en stor säck och låser alla rodren. Jag försöker dunka honom i ryggen, men ingenting hjälper. Förmodligen var han mer eller mindre död redan då, hjärtinfarkt eller något liknande.

-Flygplanet går över och pekar rakt ner mot backen. Jag ser hur marken kommer rusande mot mig, det tar ju några sekunder och man hinner tänka en hel del. Än idag kan jag se den sista sekunden för min inre syn, när planet slår i markytan i brant vinkel. Jag trodde förstås att det var slutet för mig.

Räddningen
Av en lycklig tillfällighet fanns en ambulanshelikopter i närheten. Personalen kunde konstatera att en av männen i olycksplanet fortfarande andades och Gösta flögs direkt till Karolinska. Det räddade hans liv.

Smällen vid nedslaget var så kraftig att synnerverna slets av. Med viss galghumor säger Gösta att resten av hjärnan dock verkar ha klarat sig hyggligt. Minnet och tankeverksamheten tog ingen större skada. Det är ett under i sig med tanke på att Gösta låg medvetslös i tre månader efter kraschen.

Kroppen hade fått oerhört mycket stryk. Hans ben var brutna på sexton ställen. Bara att få ihop delarna på rätt sätt måste ha varit ett ortopediskt pussel i den högre skolan.

När Gösta efter ett år på sjukhus skulle skrivas ut från Karolinska sa läkarna till honom att han fick bereda sig på ett liv i rullstol.

-Jag blev förstås ledsen av att höra det. Men de visste inte vilken envis kille de hade att göra med, säger Gösta och ler lite.

Vägen tillbaka
Han fick snart kontakt med en mycket duktig sjukgymnast på Erstagårdskliniken i Stockholm. Hon sa att han knappast hade något kvar av fungerande nervbanor och muskulatur, Chanserna att han skulle kunna använda benen igen var minimala. Men Gösta övertalade henne att ändå få göra ett försök i klinikens träningsbassäng. Nästa morgon klockan halv sju – den enda lediga tiden – var han på plats för sitt första pass.

Efter en månads målmedveten träning hade han fått så mycket muskelstyrka tillbaka att han kunde resa sig upp till stående med sjukgymnastens hjälp. Det blev ett första stort steg mot ett nytt liv. Samtidigt brottades han med det faktum att synen var obotligt borta.

Envis och nyfiken
Livet kan vara grymt på ett obegripligt sätt. Men när Göstas berättelse rullas upp kan man inte låta bli att samtidit känna sig både fascinerad och hoppfull. Vad är det då som gjorde att han trots allt orkade gå vidare. Har han några råd att dela med sig av? Gösta behöver inte tänka många sekunder innan han svarar:

-För mig har nog envisheten och nyfikenheten, som jag alltid har haft, varit till stor hjälp. Jag har alltid velat veta mer och se vad jag kan klara av. Det viktigaste är nog att försöka ta ett litet steg i taget. Ofta klarar man inte saker första gången, det gör ingen. Men om man fortsätter kommer man sakta men säkert att kunna göra mer och mer.

-Det är viktigt att man inte förlorar tron på sin egen förmåga, säger han. Till exempel så att man låter nära och kära "hjälpa till" med alla möjliga sysslor. Lagom mycket uppmuntran från omgivningen är däremot bra. Det ger inspiration att kämpa vidare.

-Livet kommer inte och letar efter dig, du måste själv söka dig till det. Jag är själv aktiv och visar andra att jag vill vara med och göra olika saker. Annars blir man lätt bortglömd, det har jag förstått.

Bortglömd har Gösta dock inte tänkt bli än på ett tag. Innan vi lämnar honom på Färingsö åker dragspelet fram. Sittande på en av matsalsstolarna, knådar han fram både kända och okända melodier.

På senare år har han spelat ganska mycket, ofta på olika äldreboenden runt om i kommunen. Musiken är ett av flera sätt för honom att ha roligt och hålla sig igång. På vägen ut beundrar vi en nyckelharpa, som ligger på ett bord. Den byggde Gösta som blind, några år efter flygolyckan. Jag tänker på hans kommentar om läkarna: De visste inte vilken envis kille de hade att göra med…

Text: Lennart Karlsson

Foto: Anna Forsman