I det gamla fattiga Sverige gällde det att hitta något sätt att försörja sig själv på. Samhället stod inte för några försäkringar som tryggade för fattigt folk så att de kunde överleva om något hände. Då var den säkraste födkroken för en man med läshuvud att bli präst. Ett liv utan att vara pressad av hårt arbete och nöd. Esaias Tegnér var knappast den ende ateist som tjänstgjort som biskop. I det nutida Sverige är det troligen fler präster som tror på Gud, Jesus och den helige ande än det någonsin varit. Det vore intressant att veta om synskadade kunde bli präster då för tiden?
För hundra år sedan sade vi i vår organisation att vi efter förmåga skulle bidra till vår egen försörjning. Ambitionen var inte att klara sig själv, men att åtminstone bidra. Det var på den tiden då Sverige fortfarande var ett fattigt land.
I Nicaragua nu för tiden är det svårt att försörja sig för vem som helst. Massvis av människor har inte mer än motsvarigheten till tio kronor om dagen. Och visserligen är inte priserna som hos oss, men svårt nog är det.
Många lever på gränsen till svält och osäkerhet om det kommer att finnas pengar tillräckligt för vad de behöver. En av dem jag intervjuat hade det rätt hyfsat som musiker, men började gråta när han beskrev sin vita trasiga käpp som han lagat med tejp och gummisnoddar i åratal. Så frestelserna att ta genvägar till en plats i smöret är mycket större än i Sverige.
Julio, som styrde blindföreningen för tio år sedan, var smart nog att inte försnilla svenska biståndspengar. Men organisationen hade inkomster från annat håll. Och istället flyttade han med hjälp av en assistent runt pengar och stoppade betydande belopp i egna fickor, kanske till det egna huset. Under besöken på den tiden, så blev vi aldrig hembjudna till honom. han påstod att huset var i ett bedrövligt skick. Och sista biten av vägen fram till kåken var minst sagt risig. Det kändes som att åka på en leråker. Tuppar odlades upp som extraknäck på den gård som vi aldrig såg inifrån. Tuppar för tuppfäktning.
På 1980-talet gav Norges Blindeförbund det stora stödet. Det skar sig fullständigt mellan Julio och Arne Husweg, som var den starke mannen och generalsekreteraren i NBF. Vid något tillfälle riggades ett inbrott av försäkringstekniska skäl. Problemet var att polisen kom i tid. Den som tagit sig in var själve ordföranden och en kumpan. Det kunde enkelt avskrivas. Ordföranden har väl all rätt att besöka sina egna lokaler? Även om det är mitt i natten och han tagit sig in med hjälp av någon sorts kofot?
Assistenten tog också för sig. Hennes son hade fått leukemi och pengarna behövdes för behandlingar. En burk med kontanta medel stod på kontoret. Detta pekades på som riskfyllt av inhemska revisorer.
När vi fick klart för oss 2003 att en del pengar dribblats bort, så sattes de under kontroll av den danska motsvarigheten till DHR, som hade verksamhet i Nicaragua. Deras expert Marta Campos bor bra i ett trevligt hus med en fin trädgård strax utanför Managua. Och sista biten till hennes hus är en leråker. Maken är en framgångsrik fotograf.
Nästa assistent blev också kanslichef. Hon är djupt troende och medlem i Jehovas vittnen och har inte stulit. Men på senare år har den ekonomiska redovisningen inte varit korrekt. Under våren 2012 tillkallades Marta Campos igen och fick utreda läget inom administrationen. Då hittades felen och assistenten fick två månader på sig att lösa problemet. Då slutade hon istället.
Detta kunde ha varit förödande för den nicaraguanska organisationen. Anseendet är inget att leka med. Om folk tror att organisationen är korrupt, så får det konsekvenser. Nu har en assistent tagit över som arbetat i flera år utan att visa minsta tendens till att nalla i några syltburkar.
Varför skriva om detta? Vi har i Sverige under lång tid haft det så pass bra att människor kan leva av sin vanliga lön, sin pension eller de bidrag som någon fått beroende på att de inte kan försörja sig på annat sätt. Och ändå har det nallats en del i våra syltburkar här också. På distriktet har det inte förekommit på länge, men på andra håll har det nallats.
Jag tror att den enda verkligt säkra vaccineringen mot korruption är att folk kan lita på att de kan planera sin ekonomi tryggt för lång tid framåt. Och inte är så pressade att de inte vet någon levandes råd titt som tätt.
Nicaragua är långt ifrån det värsta landet vad korruption anbelangar. Nuvarande ordförande i organisationen av synskadade, David, är absolut inte korrupt och exempelvis Marta Campos, som nämnts ovan är en klippa som knappast fuskar. Men rättssystemet har kommit fram till att både den förstnämnda assistenten och Julio begick brott för några år sedan. Alltså kriminella handlingar. Assistentens son har dött i leukemi. Hon betalar tillbaka.
Det blir inga rättegångar eller straff, för stölderna är nu preskriberade. För lång tid har gått och polisen väntade på vadå? Den av revolutionen krigsblinde hjälten Julio har skådat ljuset och är nu predikant i Jehovas vittnen och inte längre ordförande i organisationen för synskadade. Så kan det gå.
Kaj Nordquist; Ordförande SRF
Stockholms och Gotlands län