Ledare: Framåt eller bakåt

Ring in det nya och ring ut det gamla! Så kommer Jan Malmsjö att läsa nyårsdikten. Framåt ska vi och bort från det gamla. Kaj Nordquist funderar kring framtidstro och romantiserande bakåtblickar.

Antingen ser man med skräck framåt och förtröstan bakåt. Eller tvärtom. Allt kommer att bli bättre och förr var det för bedrövligt. Tänk hur ofta man hör argumentet, att nu är det ju 2012. Och det skulle då alltså räcka för att förklara en rad saker. Och det tål att funderas på vad som har hänt tidigare.

De senaste trettio åren har det kommit vågor av skrämmande sjukdomar som drabbat många. Aids, svininfluensa och Sars har gjort många rädda. Rädda för fågelinfluensan som skulle kunna vara den stora pandemin och döda stora delar av mänskligheten. Och de snabba kontakterna över världen gör att allt sprids snabbt och obarmhärtigt.

Efter första världskriget spreds spanska sjukan som tog livet av miljoner av människor. En våldsam infektionssjukdom som tog så många liv för att människor var försvagade av kriget.

Och det var inte första eller sista gången som en sjukdom spreds över hela världen. En sådan kom till Europa 1347. Först drabbades Genua i Italien, Krim i Ryssland och Venedig. Platser där man hade kontakt med handelsvägar till och från Kina. För pesten kom ungefär som influensorna nu för tiden.

Pesten uppstod någonstans borta i Fjärran Östern, Kina på 1330-talet, och sedan fördes den vidare med människor som reste.

I Sverige kallades pesten för Digerdöden, Svarta döden eller Stora döden.  Och in i landet kom den via råttor och människor på fartyg som seglade till Norge sommaren 1349. Det tog sjukdomen ett år att komma över till Sverige. Sedan tog den första vågen av pest livet av minst 30-40 procent av befolkningen. Ja, en del menar att hela 70 procent av dåtiden svenskar dog i pesten. Alltså mellan 250 000 och 500 000 människor.

Pesten kom sedan i vågor gång på gång fram till 1713. Det skulle ta hundratals år innan det levde lika mycket folk i Sverige som det fanns innan pesten drabbat landet.

Mot pesten fanns inga botemedel. Och det finns inga nu heller. Chansen att klara sig var att fly undan. Och det gjorde till exempel hovet på den tiden. De hade möjligheten.

Pestsmittade byar isolerades. Ingen fick åka därifrån och ingen fick åka dit. Likadant har de gjort på senare år i byar som haft Ebola i Afrika.

Idag vet vi att egentligen så orsakades själva sjukdomen av en bakterie som heter Yersinia pestis och som slår ut immunförsvaret. Pesten var egentligen tre sorters sjukdomar; Böldpest som dödar 30 - 70 procent av de sjuka, Lungpest och blodpest som dödar i princip alla som fått åkommorna. Det verkliga smittdjuret var loppor som levde på råttorna och spred sig vidare till människor. Sedan smittade människorna varandra genom närkontakt eller genom luften.

Eftersom människor inte hade en aning om hur de skulle bota sjukdomen fanns idén att om man blidkade Gud, så skulle man klara sig. Och det fungerade givetvis inte alls.

Så gick det till för länge sedan. Vi vet vad saker och ting ska kallas. Men vi har inga läkemedel mot pesten i alla fall. Fast vi äter bättre och har bättre hygien. I rika länder förstås.

Numera kallar vi tiden då pesten härjade som värst, mellan antikens samhällen och den moderna tiden, för medeltiden. Alltså tiden emellan. Men människor som levde under 1000- till 1500-talen upplevde väl sig knappast leva i någon mellantid? Säkert fanns det folk som tyckte att deras tid var sämre än de gyllene tiderna förr. Och då tänkte de på Jesu tid, det romerska riket eller kanske på kulturen i Grekland. Det är svårare att tro att framåt blir det helt annorlunda. Eller tänkte de så förr också?

Närmare vår tid så talar vi om mellankrigstiden. Och jag undrar hur många som på 1930-talet tyckte sig vara mellan två världskrig. Kanske alldeles mot slutet när Tyskland så tydligt var aggressivt. Men troligen var det många som tänkte att det nog ska lugna ner sig. Ingen vettig människa vill väl starta ett världskrig till?

Nu är snart 2012 slut och då får vi veta att tempraturen ska bli fyra grader högre på jordklotet om inte något radikalt inträffar och konsumtionsmönstren förändras. Och det finns ingen Gud att beveka som kan stänga av koloxiden utan människorna måste göra det själva.

Så hur kan vi lära oss av vår historia? När det gamla rings ut? Räcker det med att kunna sätta namn på saker och ting eller krävs något annat? Och vad kan vi i Synskadades riksförbund Stockholms och Gotlands län lära oss?

Kaj Nordquist; ordförande Synskadades riksförbund Stockholms och Gotlands län